Jag lägger mig i sängen och låter tårarna rinna. Ett missfoster, är det vad jag är? Är man ett missfoster för man älskar någon av samma kön? Jag snyftade häftigt och gräver ner huvudet i den mjuka kudden, jag ville försvinna. Inte nog med att Niall fått mig att inse att jag var gay, han fick mig även att inse att jag är ett missfoster. Att gilla en kille när man är kille är fel, det var exakt det Niall bekräfade. 
"Harry... You okay mate..?", hör jag Louis fråga tyst igenom dörren.

Jag fryser till en aning och torkar tårarna fort.
"Y-yeah, don't worry Lou, I'm fine.", säger jag och försöker säga det med min vanliga, djupa röst.

"Don't you dare to lie to me Harry, I can hear that something is wrong."

Det dåliga med att vara kär i sin bästa vän - de vet allt om en, de vet när man beter sig underligt och när man försöker dölja något.
"It's nothing Louis, I promise.", suckar jag och biter tag i läppen.
"It sounds like it's something.", säger han och öppnar dörren. "And it looks like it too."

"Please Louis just leave me alone, I'm fine."

Louis står i dörröppningen och funderar ett tag innan han skakar på huvudet.
"No, I wont leave." säger han efter ett tag.

Han går fram till min säng och sätter sig på sängkanten och kollar oroligt på mig.
"Oh please don't give me that look.", muttrar jag och kastar en kudde i hans ansikte.
"What look?", skrattar han och jag himlar med ögonen.

"That worried look, you don't have to be worried.", ler jag svagt och sätter mig upp och lutar ryggen mot väggen.

 

Han hasar sig upp och sätter sig bredvid mig i samma ställning och kollar på mig.
"Well yes I do, you're sad and wont tell me what's going on so it must be really bad.", säger han långsamt full med oro i rösten.
"I can't tell you.", suckar jag och undviker hans blick.

"Is it that bad..?"

"You don't even know."

Han suckar och lägger armen runt om mig och drar mig till honom som en sidokram. Hela jag blir varm av gesten även om jag vet att det är så Louis menar att kramen ska kännas.
"You can tell me everything Haz, you know that, please tell me what's going on...", mumlar han tyst och en aningen besviket.
"Believe me Louis, I can't tell you this, I want to but I can't!", svarar jag frustrerat.

Louis blir nog en aningen chockad över mitt svar eftersom genast släpper han taget om mig och kollar ännu oroligare på mig. Men snabbt ändras den oroliga blicken till en irriterad blick och jag sväljer hårt.
"Fine, don't tell me Harry.", säger han så lugnt han kan men jag hör ilskan i hans röst.
"Louis don't be mad...", ber jag men han har redan tagit sig upp från sängen och gått till dörröppningen.

"I'm not mad but don't expect me to be honest to you from now!", ryter han så argt att jag nästan blir rädd.

"I AM HONEST!", utbrister jag med en klump i halsen.

"Yeah, that's why you lied about going to the movies with Nialler? Thank you for your honesty."

"Louis...", försöker jag men det är omöjligt, Louis är redan förbannad.

"No Harry, do you know what hurts the most? That you told Niall and not me, it hurts!"

Jag blir helt tyst och lika så för han. Han ger mig en besviken blick innan han vänder sig om och går ner till killarna igen.

 

----------------

3 kommentarer för nästa? c:

 

Vill bara be om ursäkt för alla misstag jag gör när jag skriver som någon påpekade ^^ Ja det händer mig ofta men som personen även kommenterade händer det alla ^-^ Men ja, är sämst på grammatik osv så antagligen därför jag kan göra några/många fel, hehe ^^